Depositionsansvar

Om man tar emot egendom från någon för att förvara den (deposition/förvaring) får man en plikt att vårda egendomen. Som huvudregel ikläder man sig också ett så kallat presumtionsansvar (ibland även kallat depositionsansvar eller förvaringsansvar). Presumtionsansvar innebär att man förutsätts (presumeras) vara ansvarig om egendomen skadas eller försvinner när den är i ens vård. Därmed blir man ersättningsskyldig för skadan. Kan man visa att man inte varit vårdslös (se culpa) undgår man dock ansvar. Det är alltså en slags omvänd bevisbörda mot vad som gäller i vanliga fall. Normalt gäller nämligen att den som påstår att någon annan varit vårdslös måste bevisa det (så kallat culpaansvar). Syfte med ansvarsfördelningen vid deposition/förvaring är att den som tar emot egendomen ska vårda den och lämna tillbaka den i samma skick.

Högsta domstolen förklarar presumtionsansvaret i rättsfallet NJA 199 s 197 (se nedan). Rättsfallet rörde en travhäst som blivit skadad under tiden en tränare hade den i sin vård.

NJA 1999 s 197

Vid förvaringsavtal och vissa andra avtalstyper gäller som princip ett skärpt ansvar för den som anförtrotts annans egendom när en skada drabbar egendomen under det att den är i förvararens vård, s k presumtionsansvar. Den som omfattas av ett presumtionsansvar blir ersättningsskyldig för skadan, om han inte kan visa att den ej kan tillskrivas någon försummelse på hans sida. Denna princip motiveras främst av att besittaren i allmänhet har bättre möjligheter än ägaren att utreda och bevisa vad som har orsakat en skada. Det är också normalt besittaren som har de bästa möjligheterna att råda över de förhållanden som utgör skaderisker för egendomen. Vanligen är alltså besittaren den av parterna som kunnat påverka skadeförloppet.

[P]arternas avsikt kan [dock] vara att den egendom som lämnas för vård eller förvaring skall omhänderhas under förhållanden som innebär sådana särskilda skaderisker att ett presumtionsansvar över huvud taget inte bör tillämpas utan att den som har egendomen i sin besittning bör svara endast för skador som visas ha uppkommit på grund av hans oaktsamhet.

Depositionsansvaret kommer också till uttryck i mycket gammal lagstiftning från 1736 (12 kap. 2 § Handelsbalken).

Inlagsfä, och förtrott gods, bör man vårda som sitt eget. Missfares, eller förkommer det, av hans vangömmo, eller vållande; gälde fullt åter. Sker det av våda; vare saklös