Vad är ett anbud?

Med legalt språkbruk så är ett anbud en viljeförklaring som är bindande. Om mottagaren av anbudet accepterar det så sluter parterna som huvudregel ett avtal. Detta är den så kallade löftesprincipen, dvs. att både anbud och antagande svar är bindande. Lovar du mig att du ska köpa min bil för 100 000 kronor och jag accepterar det så har vi slutit ett avtal. Både ditt erbjudande (att köpa min bil) och mitt antagande svar (att acceptera erbjudandet) är bindande. Eftersom de är bindande kan de inte återkallas. Står anbudsgivaren inte fast vid sitt anbud så kan mottagaren kräva skadestånd.

När är viljeförklaringar juridiskt bindande?

För det första ska det inte vara fråga om en vardaglig viljeförklaring – ikväll lagar jag köttbullar och makaroner. Nej, avsikten med viljeförklaringen ska vara att den är bindande i juridisk mening. Normalt sett är det inte svårt att skilja bindande anbud ifrån vardagliga viljeförklaringar. Men är man osäker, men inte vill, att ens viljeförklaring ska vara juridiskt bindande är det förnuftigt att säga eller skriva det uttryckligen. Jag skulle kunna tänka mig att köpa din bil för 100 000 kronor – men jag får nog fundera på saken innan jag kan ge dig ett bindande erbjudande.

För det andra måste viljeförklaringen vara tillräckligt preciserad och tydligt för sitt ändamål – det man inte har känt till och endast med svårighet kunnat ta del av kan inte sägas vara en del av anbudet (eller accepten).

För det tredje ska viljeförklaringen ha en bestämd mottagare (adressat). Ett erbjudande, exempelvis en annons eller ett reklamblad har inte en bestämd adressat. En sådan viljeförklaring ses alltså inte som ett anbud.

Sammanfattningsvis är ett anbud alltså en bindande viljeförklaring som är preciserad och tydlig med en bestämd mottagare.

Bestämmelser om anbud och accept samt löftesprincipen hittar du i 1 § avtalslagen.